Sjukhusbrevet

I dag när jag kom hem låg det ett brev från Västra Götalandsregionen på hallmattan. ”Där” tänkte jag ”där ligger mitt öde förseglat”. Jag hann också tänka att det förmodligen är ett gott tecken att de skickar ett brev, eftersom det förmodligen betyder att det inte är något som de helst vill meddela personligen. Om det inte är så att de vill kalla till ännu en undersökning. Eller… Jag hann nog ändå bli lite nervös. Till slut rev jag upp den klistriga fliken och drog fram A4:t som gömde sig därinne i kuvertet.

Det var information om att influensasäsongen är igång och att alla som äter immunhämmande preparat måste vaccinera sig.

VA?! Sånt larv. (Det är förmodligen jättebra. Det är bara det att jag aldrig har varit tvungen att vaccinera mig förut och som bekant HATAR jag sprutor).

Deppig

Vänner, vänner, vänner.

Så här ligger det till: Det här med att vara under medicinsk utredning för ännu en åkomma när man redan är kroniskt sjuk, det kan tydligen ta rätt hårt på en. Jag mår inte särskilt dåligt fysiskt, och även om jag inte har fått några direkta svar verkar det inte vara så farligt. Förhoppningsvis. (Ni känner igen visan, refrängen går så här: ”Vi har hittat något i din vänstra njure, det är säkert ingenting. Ingenting att oroa sig för. Säkert helt ofarligt. MEN, vi ska låta en specialist titta på det. För säkerhets skull”).

I alla fall. Jag kan tycka att det här i sig inte borde vara så mycket för mig att hantera. Och jag vet inte om det är det. Men hur det nu än är, och vad det än beror på så är jag låg. Mycket låg. Så även aktiviteten här.

Jag lär mig massor av det här kring komplexiteten i att ha en kronisk sjukdom och jag tänker att om ett tag kommer jag att kunna dra en massa kloka, nästan geniala slutsatser som kommer att få er alla att häpna. Men just nu, när jag är mitt i det, känns det mest svårt.

Vad jag vill säga är väl att: Jag har bloggen i tankarna. Kanske blir det något skrivet. Kanske inte. Men jag har inga planer på att försvinna.

Kram