Föräldrarelationer

Eftersom jag snöade in lite på relationer i ett tidigare inlägg kan jag lika gärna fortsätta på det temat. För det är ju inte bara i ett parförhållande som sjukdom kan ställa till problem, trust me, I know.

Det är ganska enkelt att skylla på sina föräldrar när det är något som man har lite svårt med i vuxen ålder. ”Det är för att jag fick så lite uppmärksamhet”, eller ”pappa läste aldrig sagor för mig”, eller kanske ”jag fick massor med socker som barn, det är därför jag är tjock nu”. Och så vidare.

Oh boy, jag har lagt mycket skuld på mina föräldrar. Mest på mamma. Helt omedvetet naturligtvis, det är ju inte som att jag har gått runt och tänkt ”dumma mamma som gjorde mig sjuk, jag ska aldrig mer prata med henne”. Det yttrade sig mer i extrem irritation så fort jag och mamma var i samma rum. Jag förstår att det är ett ganska vida spritt dotterfenomen, men jag tror att mina tonårs-separations-syndrom kombinerades med ”jag är sjuk och mobbad och värdelös och du fattar ingenting jävla kärring-problem” som i sin tur ledde till att jag blev helt onåbar. Stackars mamma (och pappa).

Det har också hänt att jag har suttit och tänkt, ”borde de inte ha upptäckt nåt lite tidigare”, eller ”varför lyssnade de inte”. Men alltså. Mina små försök till att säga något var väldigt otydliga, jag vågade helt enkelt inte yttra hur dåligt jag mådde. Och med tanke på att jag själv gick och tänkte att ”imorgon har det nog vänt, då mår jag nog bättre” kan jag verkligen förstå att mamma och pappa också gjorde det. Det har verkligen tagit ganska mycket tid och en hel del självrannsakan för att inse att mina föräldrar alltid har gjort sitt bästa. Det är ju helt självklart egentligen, men ibland är även jag lite trögfattad. Nu inser jag att det inte bara är mig det är jobbigt för, det är stundtals väldigt jobbigt för dem som står mig nära också. Min andra tunntarmsröntgen tror jag till och med var snäppet jobbigare för mamma än för mig.

---

Jag kommer väldigt bra överens med mina päron nu för tiden.