Min historia del 7

När jag var liten höll jag på med gymnastik och jag var rätt duktig i början. Jag tror att jag var ungefär nio när jag gjorde flickis själv för första gången. Jag var vig och snabb i benen och gympa var det roligaste jag visste.

När jag var tolv försvann sakta snabbheten och orken. Jag fick konstig värk i benen ibland och jag kunde liksom inte ta i som förut.  Sjukhusvistelse följde på sjukhusvistelse och jag fick äta kortison, mycket kortison. Min läkare sa att det inte var så bra om jag tränade när jag åt det, framförallt inte gymnastik, eftersom det fanns en stor risk att jag skulle bryta något med så mycket kortison i kroppen. Men jag slutade ju aldrig äta kortison, när skulle jag få träna? Jag struntade i doktorns ord och tränade ändå, men jag hade blivit rädd och jag hade tappat min styrka. Jag blev rätt dålig på gymnastik. Kunde på sin höjd göra bra hjulningar, aldrig flickis eller ha nåt bra tryck i handvolten. Jag hoppade lågt på trampetten och plinten som varit min bästis blev plötsligt min fiende.

Vi åkte på läger i Kalmar. Jag borde inte ha följt med, men det var så förbannat tråkigt att missa allt hela tiden så jag sa att jag mådde okej och följde med ändå. Vi sov i sovsal och jag var livrädd att de andra skulle höra mig när jag var på toa, undra varför jag var där så länge eller varför jag inte åt någonting. Jag minns att jag var tvungen att sitta still när jag hade ätit för att jag fick så ont, och det var alltid lite kruxigt att komma runt det: ”Nej, jag sitter här ett tag bara, jag kommer snart.” En gång när jag hade varit på toa funkade inte spolningen. Där stod jag, 13 år gammal, vägandes 32 kilo, inne på en toa med klosetten full av blod, slem och avföring. Och jag kunde inte spola. Det fanns inget jag kunde göra. Jag stängde locket och ropade på en ledare. Någon kom. Hon ville öppna locket men jag la handen på och svalde ner klumpen i halsen. ”Oj, är det saker där” minns jag att hon sa. Sen fixade hon toan och det var lugnt. Jag ville dö litegrann.

Skolans roll

I det här inlägget berättade jag om att jag fick sämre betyg på ett prov för att jag hade missat det ordinarie tillfället då jag låg inne på Huddinge vid det tillfället. Det var inte det enda tillfället då mitt betyg blev sänkt, inte på grund av lägre kunskapsnivå, utan på grund av sjukdomsfrånvaro. Jag kom också ofta för sent på mornarna då jag ofelbart var tvungen att gå på toa precis när det var dags att gå hemifrån.

Marie Andersson är lärare och pratar om fenomenet i sin blogg Öpedagogen här.

Det är ett problematiskt dilemma; man behöver ju vara i skolan för att lära sig det som betygskriterierna täcker. Betygen i sin tur ska spegla det man kan, och uppnår man inte de kunskapsnivåer som krävs ska man inte ha de högre betygen, även om sjukdom är orsaken. Samtidigt önskar jag verkligen att det fanns en högre flexibilitet i skolan när det gäller kronisk eller långvarig sjukdom. Dessutom behöver hänsyn tas till det faktum att, som i mitt fall, det i tonåren är väldigt pinsamt att prata om sin sjukdom. En gång blev jag konfronterad av en lärare för att jag ofta kom sent på morgonen. Det hela slutade med att jag satt och grät framför hela klassen och hulkade fram hur ont i magen jag hade varje dag och att jag ständigt var tvungen att sitta stilla en kvart innan jag kunde lämna hemmet. Inte helt idealiskt.

Jag kommer nog inte bli så gammal

Jag brukar säga att jag kommer att bli ungefär 65 år gammal. Det känns så. Folk brukar tycka att det är synd, att jag borde satsa på att bli äldre. Men jag vet inte. Jag är också lite rädd för att tänka på det, jag har nämligen helt insett att jag förmodligen kommer att få någon obehaglig form av tarmcancer och allt blir jättejobbigt och så dör jag. Vid 65.

Det kan tyckas onödigt att tro det här, det kanske inte alls blir så. Jag vet inte heller varför jag tror att det är såhär det kommer att bli, är det för att jag försöker förutse det så att jag inte tycker att det blir alltför jobbigt om det faktiskt händer?

Det kan också vara så att jag har så mycket att göra hela tiden så ibland känns det som att jag kommer att vara så slut vid 65 så då får det fanimej vara bra.

Äh. Jag vet inte. Förlåt. Jag är uppåt, egentligen.