Järnskjut

Nu jädrar är det slut på den här pausen! Tack för peppen du anonyme vän för övrigt!

I dag har jag förärats med en ny erfarenhet. Efter lunch travade jag till sjukhuset i tron att jag skulle kolla mina järnvärden. Det visade sig att jag hade missupfattat saken helt. Tydligen var mina värden lite dåliga så jag skulle få järn intravenöst. Det hela blev lite konstigt eftersom jag glatt gick in till systrarna på provtagningen och satte mig i den ack så välkända provtagningsstolen, bara för att bevittna en vild debatt kring vad som kan ha hänt och varför jag inte var inskriven i systemet. Sen, plötsligt, nådde de gemensam insikt och liksom vände sig simultant mot mig för att unisont deklarera att jag naturligtvis skulle FÅ järn. Jaha! Sa jag och hoppade upp ur stolen som ett pistolskott. Vart ska jag då? Jag skulle typ fem steg längre ner i korridoren så det var ju inga problem.

Jag har lite grann undrat hur det går till det här när man ska få järn intravenöst. Av någon anledning har jag sett en gigantisk spruta framför mig. En liksom sil som man skjuter in om man säger. Så var det ju inte, såklart. Jag fick dropp i en halvtimma, och så fick jag ligga kvar en kvart efteråt. Jag vet inte varför man skulle ligga kvar där ett tag, undrar vad som kan hända… Anyway, även om jag konstant låg där och tänkte på hur järnet skulle få mina små kärl att spricka och hur jag skulle bli medvetslös och dö av järnförgiftning så är jag glad att jag äntligen fick lite järn i mig. Det känns som att jag har behövt det ett tag. Som vanligt förväntar jag mig nu mirakel – ett nytt piggare jag!