Om förhållanden

Jag fick för ett tag sen höra om en kvinna som precis hade skilt sig. Orsaken till skilsmässan var parets dåliga sexliv, som i sin tur berodde på att kvinnan hade Ulcerös Colit.

*plats för eftertanke*

Nu vet ju jag inga detaljer, det kan ju ha berott på en miljon saker till. Men jag blir ändå ledsen. Inte nog med att man ska behöva gå runt och vara sjuk, man ska gå runt och tänka på det som det som förstörde ens äktenskap.

Det är inte jättelätt att ha ett förhållande när man är sjuk, det är faktiskt till och med jättesvårt. Skitmegasvårt skulle man till och med kunna säga. För det första har jag själv ett litet twistat förhållningssätt till min sjukdom. Jag har lärt mig att berätta om det lite svalt och oberört i ”vanliga” sammanhang, exempelvis på jobbet. Där kan jag sakligt redogöra för vad det betyder och jag har mina standardsvar som jag kör med (även om jag ibland önskar att jag kunde skicka även ytliga bekantskaper till den här bloggen och slippa köra repertoaren en gång till). Men när jag ska berätta lite djupare, och för någon som är viktig, då blir det ofta lite knasigare. Jag har ingen kontroll alls på mina känslor eller på mitt humör, och jag blir ofta kylig och snäsig, helt till synes utan anledning. Hur ska jag då lyckas få någon annan att inta en icke-twistad inställning till min sjukdom?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ”bli vän” med min sjukdom, men jag antar att jag kanske skulle prata med någon… Hm… Nu vet ju inte jag om den här kvinnan var ”vän med sin sjukdom”, om paret pratade om det eller inte, eller egentligen någonting. Men jag vet att det måste vara svårt att vara både den som är sjuk och den som är frisk. Ofta tänker jag på min goda väninna som har opererat bort sin tjocktarm och på hennes fantastiska fästman som stod bredvid henne genom allt det jobbiga. Alla är inte lika starka.

Jag hoppas att kvinnan kan gå vidare och finna glädje i sitt liv igen. Kanske en man som är stark och orkar gå bredvid också, om hon vill.

Betraktad under middagen

I lördags åt jag middag med en kompis. När jag hade ätit upp och lagt ifrån mig besticken utbrister min kompis: ”Vad bra du äter, vad stolt jag blir!” Jag tittade upp för att kontrollera att min kompis inte hade förvandlats till min farmor helt plötsligt, men så var det inte. Kompisen satt kvar och log uppmuntrande, jag försökte le tillbaka men kände att det nog mest liknande en konfunderad grimas. Har jag kommit till den punkten då mina kompisar ihärdit iakttar vad jag stoppar i mig, och efter det drar slutsatser kring mitt hälsotillstånd? Kanske.

Jag har redan berättat för min kombo att om jag slutar äta frukost är det riktigt illa. Jag kommer förmodligen inte säga något men om jag inte äter frukost har skovet gått rätt långt. Om hon märker att jag börjar äta dåligt kan hon köpa hem speciella grejer som hon vet att jag gillar för att jag ska få i mig lite kalorier. Gulligt.

Tänk om det här har spridit sig?! Jag märker ju att kompisarna sneglar lite oroligt på varandra när jag äter dåligt. Sen kan det komma ett försynt ”hur mår du Hanna?”. Beroende på vilka som är där svarar jag sedan antingen ”Bra! Det är bra! Eller, helt okej i alla fall, jag har nyss ätit bara” eller så kan jag säga ”Det är skit, men nu pratar vi om något annat”. Har det här lett till att mina vänner nu betraktar mig varje gång jag äter för att liksom få reda på min medicinska status?

Jag kanske helt enkelt borde inleda varje måltid med en utvärdering av mitt hälsotillstånd; ”idag go’ vänner mår jag prima! Inga problem i magtrakten. Hugg in!” Eller vad som nu passar in beroende på mitt medicinska tillstånd.