Vem är jag?

Det är ju en väldigt luddig fråga. Och svaret beror ju alltid på sammanhang; arbetsintervju (jag är social och positiv med stor initiativförmåga), första dejten (jag är väldigt lagom, två glas vin, ingen dessert, möjligtvis ett hångel, inget ligg), eller tjejmiddag (jag pratar väldigt mycket, kanske gör någon imitation för att få alla att skratta eller serverar ananaspajen som jag har bakat). Du fattar. I det här fallet kanske jag får hålla mig till min diagnos för att undvika en publicering av världens längsta blogginlägg (som förmodligen skulle bli rätt trist till råga på allt).

När jag var 11 började jag få magknip. I ett halvår trodde jag att det skulle gå över, imorgon tänkte jag, imorgon blir jag bra igen – jag måste bara klara mig igenom den här dagen. Varje gång jag var på toa blev jag rädd. Varje gång jag kom hem var jag tvungen att lägga mig på sängen för att jag var så utmattad. Naturligtvis sa jag ingenting till mina föräldrar, det skulle ju gå över. Imorgon.

Det gick inte över och när jag inte längre kunde lämna sängen utan att svimma och det tog mig en timma att äta en limpmacka (bara för att sedan offra den till porslinsguden) åkte mamma in med mig till sjukhuset. Efter diagnos följde flera år med mycket tid på sjukhuset, otal veckor med näringsdropp, alldeles för mycket kortison och en och annan regredering men larviga vredesutbrott som följd. Jag blev jätteosäker i skolan eftersom jag var så underviktig, blev mobbad och fick dålig kontakt med mina föräldrar.

I dag är jag fortfarande inte symtomfri men jag har lärt mig att leva med sjukdomen och jag mår mycket bättre. Jag är inte längre den där osäkra lilla tjejen och jag har jättebra kontakt med mina föräldrar. Det jag däremot har börjat inse på senare tid är att jag kanske har möjlighet att göra någonting bra av att jag har varit så mycket sjuk.

Det var en kompis som frågade för inte så länge sen om jag trodde att jag skulle ha varit samma person om jag inte hade varit sjuk. På den frågan vill jag gärna svara ja, men sanningen är att det hade jag nog inte. Sjukdomen har nog gjort mig till en mer ödmjuk person och framförallt har jag lärt mig att ta tillvara på tillfällena som livet väljer att bjuda mig på. Ibland känns det bara som ett hinder att vara sjuk, ibland, men inte alltid.