Om förhållanden

Jag fick för ett tag sen höra om en kvinna som precis hade skilt sig. Orsaken till skilsmässan var parets dåliga sexliv, som i sin tur berodde på att kvinnan hade Ulcerös Colit.

*plats för eftertanke*

Nu vet ju jag inga detaljer, det kan ju ha berott på en miljon saker till. Men jag blir ändå ledsen. Inte nog med att man ska behöva gå runt och vara sjuk, man ska gå runt och tänka på det som det som förstörde ens äktenskap.

Det är inte jättelätt att ha ett förhållande när man är sjuk, det är faktiskt till och med jättesvårt. Skitmegasvårt skulle man till och med kunna säga. För det första har jag själv ett litet twistat förhållningssätt till min sjukdom. Jag har lärt mig att berätta om det lite svalt och oberört i ”vanliga” sammanhang, exempelvis på jobbet. Där kan jag sakligt redogöra för vad det betyder och jag har mina standardsvar som jag kör med (även om jag ibland önskar att jag kunde skicka även ytliga bekantskaper till den här bloggen och slippa köra repertoaren en gång till). Men när jag ska berätta lite djupare, och för någon som är viktig, då blir det ofta lite knasigare. Jag har ingen kontroll alls på mina känslor eller på mitt humör, och jag blir ofta kylig och snäsig, helt till synes utan anledning. Hur ska jag då lyckas få någon annan att inta en icke-twistad inställning till min sjukdom?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ”bli vän” med min sjukdom, men jag antar att jag kanske skulle prata med någon… Hm… Nu vet ju inte jag om den här kvinnan var ”vän med sin sjukdom”, om paret pratade om det eller inte, eller egentligen någonting. Men jag vet att det måste vara svårt att vara både den som är sjuk och den som är frisk. Ofta tänker jag på min goda väninna som har opererat bort sin tjocktarm och på hennes fantastiska fästman som stod bredvid henne genom allt det jobbiga. Alla är inte lika starka.

Jag hoppas att kvinnan kan gå vidare och finna glädje i sitt liv igen. Kanske en man som är stark och orkar gå bredvid också, om hon vill.