You are currently browsing the tag archive for the ‘prata om det’ tag.
Jag har pratat ganska mycket om det pinsamma i att ha Ulcerös Kolit. Något som gör det ännu jobbigare att vara sjuk eftersom man samtidigt känner sig nödgad att försöka dölja det så mycket som möjligt. All ära därför till dem som går ut och berättar att de har Ulcerös Kolit, så att det blir mer känt vad det är och därmed kanske lättare att prata om.
Nedanstående program av Fråga doktorn hade väldigt svårt att hitta folk som ville vara med, och de flesta som kunde tänka sig att vara med ville vara anonyma. De skämdes för att de hade magproblem.
Fan vad arg jag blir.
Jag är inte arg på dem som inte ville vara med naturligtvis, men på att vi har byggt upp ett så fisförnämt (ursäkta ordvitsen) samhälle så att folk ska gå runt och tycka att de problem de har är alldeles för pinsamma för att prata om. Om man inte kan gå hemifrån av rädsla för att inte hinna till en toalett vid behov är det problem nog. Men att inte våga prata om att man har såna kraftiga diarréproblem så att man inte vågar gå hemifrån, och därmed kanske gå miste om chansen att få hjälp – det är ett allvarligt, och framförallt ONÖDIGT problem.
Jag blir också upprörd över att en del skäms för att de har just magproblem, för att det skulle vara ett tecken på att man inte tar hand om sig själv. Som att en välfungerande mage skulle vara det där körsbäret på grädden – det där yttersta beviset på att man är perfekt: Jag har inte bara ett ljust och fräsch hem i ett lugnt men lagom centralt område, som dessutom alltid är välstädat trots att vi har två välskapta barn jag och min underbara perfekta man, jag har dessutom en platt mage som aldrig låter, bubblar eller är allmänt störig. Jag behöver faktiskt inte ens bajsa. Och gör jag det så brukar det lukta lätt av nyponros.”
Ann Hultman gör ett bra jobb med att avdramatisera det där med bajs. Läs hennes blogg vetja.
Jag har en kompis som läser till psykolog. Igår frågade hon mig om jag någonsin har funderat på att gå och prata med någon om att vara sjuk. Nu lät det kanske som att hon frågade för att hon tyckte att jag var manisk eller nåt, av någon anledning blir det alltid så när man pratar om psykologer, men så var det alltså inte. Det var av ren nyfikenhet.
Jag har inte funderat så mycket på det faktiskt. Någon gång har det hänt, men jag har alltid slängt bort tanken när den har kommit. ”Jag behöver inte prata med nån, jag klarar mig själv” liksom. Men faktum är att när jag är riktigt sjuk så känner jag mig så jävla värdelös. Jag är van vid att vara den som ställer upp, hjälper till, tar tag i saker, sprider energi, är allmänt användbar helt enkelt (om man ska prata i objekttermer). Men när jag är dålig så orkar jag inte, inte alls. Det kan, som min vän också påpekade, mycket väl vara så att jag är lite mer som de flesta är när jag är sjuk, det vill säga: Inte är sist kvar efter arrangemanget för att se till att allt är städat, kanske är lite mer återhållsam i diskussioner, låter bli att vifta med handen vid varenda möte och säga ”det kan jag göra!”. Men jag VILL hjälpa till. Och när jag inte kan det känner jag mig värdelös.
Jag tror att det största problemet ligger i att jag känner att det är något annat än jag själv som har kontrollen, som bestämmer över mitt liv. Jag kan till exempel tänka att ”jag kan aldrig åka till Afrika och volontärarbeta, och det är den här jävla sjukdomens fel!”. Nog för att jag har funderat på att volontärarbeta i Afrika, men det är faktiskt inte så väldigt troligt att jag skulle göra det även om jag var frisk. Men om jag vore frisk så hade jag kunnat välja, och det är där, i valet, eller snarare att inte kunna välja, som problemet ligger. Tydligen är det någonting grundläggande hos människor att ha väldigt svårt att hantera begränsningar, enligt min psykologkompis alltså. Det ligger något betryggande i det tycker jag, att det är en mänsklig företeelse att må dåligt för att man inte kan, rent fysiskt, gräva brunnar i Afrika. Jag gillar det.
Sen är det ju det där att jag inte kan med att vara svag i min sjukdom; att jag inte kan med att be någon följa med när jag ska göra något jobbigt. Att jag överhuvudtaget pratar om min sjukdom som om det vore lite lätt huvudvärk. Det skulle nog inte vara helt dumt med lite perspektiv kan jag tänka.
Jag ska fundera lite till. Kanske.
Eftersom jag snöade in lite på relationer i ett tidigare inlägg kan jag lika gärna fortsätta på det temat. För det är ju inte bara i ett parförhållande som sjukdom kan ställa till problem, trust me, I know.
Det är ganska enkelt att skylla på sina föräldrar när det är något som man har lite svårt med i vuxen ålder. ”Det är för att jag fick så lite uppmärksamhet”, eller ”pappa läste aldrig sagor för mig”, eller kanske ”jag fick massor med socker som barn, det är därför jag är tjock nu”. Och så vidare.
Oh boy, jag har lagt mycket skuld på mina föräldrar. Mest på mamma. Helt omedvetet naturligtvis, det är ju inte som att jag har gått runt och tänkt ”dumma mamma som gjorde mig sjuk, jag ska aldrig mer prata med henne”. Det yttrade sig mer i extrem irritation så fort jag och mamma var i samma rum. Jag förstår att det är ett ganska vida spritt dotterfenomen, men jag tror att mina tonårs-separations-syndrom kombinerades med ”jag är sjuk och mobbad och värdelös och du fattar ingenting jävla kärring-problem” som i sin tur ledde till att jag blev helt onåbar. Stackars mamma (och pappa).
Det har också hänt att jag har suttit och tänkt, ”borde de inte ha upptäckt nåt lite tidigare”, eller ”varför lyssnade de inte”. Men alltså. Mina små försök till att säga något var väldigt otydliga, jag vågade helt enkelt inte yttra hur dåligt jag mådde. Och med tanke på att jag själv gick och tänkte att ”imorgon har det nog vänt, då mår jag nog bättre” kan jag verkligen förstå att mamma och pappa också gjorde det. Det har verkligen tagit ganska mycket tid och en hel del självrannsakan för att inse att mina föräldrar alltid har gjort sitt bästa. Det är ju helt självklart egentligen, men ibland är även jag lite trögfattad. Nu inser jag att det inte bara är mig det är jobbigt för, det är stundtals väldigt jobbigt för dem som står mig nära också. Min andra tunntarmsröntgen tror jag till och med var snäppet jobbigare för mamma än för mig.
Jag kommer väldigt bra överens med mina päron nu för tiden.
Jag fick för ett tag sen höra om en kvinna som precis hade skilt sig. Orsaken till skilsmässan var parets dåliga sexliv, som i sin tur berodde på att kvinnan hade Ulcerös Colit.
*plats för eftertanke*
Nu vet ju jag inga detaljer, det kan ju ha berott på en miljon saker till. Men jag blir ändå ledsen. Inte nog med att man ska behöva gå runt och vara sjuk, man ska gå runt och tänka på det som det som förstörde ens äktenskap.
Det är inte jättelätt att ha ett förhållande när man är sjuk, det är faktiskt till och med jättesvårt. Skitmegasvårt skulle man till och med kunna säga. För det första har jag själv ett litet twistat förhållningssätt till min sjukdom. Jag har lärt mig att berätta om det lite svalt och oberört i ”vanliga” sammanhang, exempelvis på jobbet. Där kan jag sakligt redogöra för vad det betyder och jag har mina standardsvar som jag kör med (även om jag ibland önskar att jag kunde skicka även ytliga bekantskaper till den här bloggen och slippa köra repertoaren en gång till). Men när jag ska berätta lite djupare, och för någon som är viktig, då blir det ofta lite knasigare. Jag har ingen kontroll alls på mina känslor eller på mitt humör, och jag blir ofta kylig och snäsig, helt till synes utan anledning. Hur ska jag då lyckas få någon annan att inta en icke-twistad inställning till min sjukdom?
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ”bli vän” med min sjukdom, men jag antar att jag kanske skulle prata med någon… Hm… Nu vet ju inte jag om den här kvinnan var ”vän med sin sjukdom”, om paret pratade om det eller inte, eller egentligen någonting. Men jag vet att det måste vara svårt att vara både den som är sjuk och den som är frisk. Ofta tänker jag på min goda väninna som har opererat bort sin tjocktarm och på hennes fantastiska fästman som stod bredvid henne genom allt det jobbiga. Alla är inte lika starka.
Jag hoppas att kvinnan kan gå vidare och finna glädje i sitt liv igen. Kanske en man som är stark och orkar gå bredvid också, om hon vill.
I lördags åt jag middag med en kompis. När jag hade ätit upp och lagt ifrån mig besticken utbrister min kompis: ”Vad bra du äter, vad stolt jag blir!” Jag tittade upp för att kontrollera att min kompis inte hade förvandlats till min farmor helt plötsligt, men så var det inte. Kompisen satt kvar och log uppmuntrande, jag försökte le tillbaka men kände att det nog mest liknande en konfunderad grimas. Har jag kommit till den punkten då mina kompisar ihärdit iakttar vad jag stoppar i mig, och efter det drar slutsatser kring mitt hälsotillstånd? Kanske.
Jag har redan berättat för min kombo att om jag slutar äta frukost är det riktigt illa. Jag kommer förmodligen inte säga något men om jag inte äter frukost har skovet gått rätt långt. Om hon märker att jag börjar äta dåligt kan hon köpa hem speciella grejer som hon vet att jag gillar för att jag ska få i mig lite kalorier. Gulligt.
Tänk om det här har spridit sig?! Jag märker ju att kompisarna sneglar lite oroligt på varandra när jag äter dåligt. Sen kan det komma ett försynt ”hur mår du Hanna?”. Beroende på vilka som är där svarar jag sedan antingen ”Bra! Det är bra! Eller, helt okej i alla fall, jag har nyss ätit bara” eller så kan jag säga ”Det är skit, men nu pratar vi om något annat”. Har det här lett till att mina vänner nu betraktar mig varje gång jag äter för att liksom få reda på min medicinska status?
Jag kanske helt enkelt borde inleda varje måltid med en utvärdering av mitt hälsotillstånd; ”idag go’ vänner mår jag prima! Inga problem i magtrakten. Hugg in!” Eller vad som nu passar in beroende på mitt medicinska tillstånd.
Min magkänsla 