Sjukvården

Den här hösten har varit ett äventyr. Den medicinska utredning som jag har genomgått är ännu inte klar, men jag börjar kunna distansera mig från den på ett sundare sätt. Läs mer här: Jackpot och Deppig.

Under den här tiden har jag haft en typ av kontakt med sjukvården som jag inte har erfarit under min period med Ulcerös Kolit. Jag är inte missnöjd med sättet de har hanterat mina symptom på, det känns som att utredningen har varit noggrann, men jag är väldigt besviken på hanteringen av mig som vilsen patient. Jag har haft en tilldelad mag- och tarm-läkare sen jag blev sjuk som barn (det har naturligtvis varit olika läkare, men jag har alltid haft en) och jag har vetat vart jag ska vända mig om jag har några problem. Nu, med helt nya symptom, blev jag plötsligt slussad in i det som jag förstår många går igenom vid en medicinsk utredning: sjukhuskarusellen.

När jag skulle ringa in och rapportera nya blödningar eller liknande var det ingen, vare sig på vårdcentral eller sjukhus, som verkade särskilt intresserade av informationen. Det var mer som att, jaha, men det är ju dina blödningar i september som vi undersöker här. Ny information var det liksom ingen som kunde hantera. Någon sa till och med: ”Ja, men det spelar inte så stor roll att du ringer och berättar det för mig, det är ingen som får veta det i alla fall. Jag kan ju skriva det här, men det är ingen som kommer läsa det”. Nehej, men tack då. När jag sen fick ett brevsvar från en läkare på Sahlgrenska var hans analys baserat på faktafel. Faktafel som jag genom upprepade samtal hade försökt förhindra.

Jag gick omkring och kände mig som bokstäver i en journal. Ett analysinstrument. När jag skulle genomgå en undersökning kunde det komma in en stressad läkare som sa hej och bad mig sluta fylla i de papper som en sköterska minuten innan hade gett mig. Sen gick han vidare för att titta in i mitt underliv för att sen säga hej då och aldrig mer prata med mig. Hej då, stranger.

En annan gång, när jag skulle göra en skiktröntgen, hade jag gått ensam till sjukhuset. Först måste man såklart ta av sig kläderna. När man sen ligger på britsen ska man få en kanyl. Om man inte vet hur svårstucken jag är, kan man läsa det i tidigare inlägg, exempelvis här. Sköterskan vägrar naturligtvis tro på att jag är så svårstucken (det är inte jag som känner min egen kropp bäst, nehej, då ska jag vara tyst) och det går åt helvete, vilket resulterar i svåra ångesttankar om att när nålen väl sitter inne så tror jag att den sitter fel. Sen ska man få lite kontrastvätska genom kanylen och den måste man vänta på att den sprider sig. Under tiden får man ligga ensam i ett rum, med en blå liten filt på sig. Den stora röntgenmaskinen tål inte värme, så det är rätt kallt. Sköterskan säger glatt: ”Jag sitter i rummet bredvid, det är bara att hojta om det är något”. Jomenvisst. ”Absolut” säger jag och ler. Sen vänder jag bort huvudet och gråter tyst så att ingen ser.

Kära sjukvårdspersonal: När man är sjuk är man också utsatt. Jag vet inte vilka turer som gäller inom landstinget, och det är inte heller gott att veta när man slussas mellan vårdcentral, Frölunda Specialistsjukhus och Sahlgrenska vad man förväntas göra. Allt jag längtade efter var för det mesta att någon skulle förklara för mig vad som hände. Att någon skulle se mig i ögonen och säga: ”Hej Hanna, jag ser dig, jag vet att du mår dåligt. Vi ska försöka hjälpa dig.”

 

Läs även: Mitt liv som utbildningsobjekt

Deppig

Vänner, vänner, vänner.

Så här ligger det till: Det här med att vara under medicinsk utredning för ännu en åkomma när man redan är kroniskt sjuk, det kan tydligen ta rätt hårt på en. Jag mår inte särskilt dåligt fysiskt, och även om jag inte har fått några direkta svar verkar det inte vara så farligt. Förhoppningsvis. (Ni känner igen visan, refrängen går så här: ”Vi har hittat något i din vänstra njure, det är säkert ingenting. Ingenting att oroa sig för. Säkert helt ofarligt. MEN, vi ska låta en specialist titta på det. För säkerhets skull”).

I alla fall. Jag kan tycka att det här i sig inte borde vara så mycket för mig att hantera. Och jag vet inte om det är det. Men hur det nu än är, och vad det än beror på så är jag låg. Mycket låg. Så även aktiviteten här.

Jag lär mig massor av det här kring komplexiteten i att ha en kronisk sjukdom och jag tänker att om ett tag kommer jag att kunna dra en massa kloka, nästan geniala slutsatser som kommer att få er alla att häpna. Men just nu, när jag är mitt i det, känns det mest svårt.

Vad jag vill säga är väl att: Jag har bloggen i tankarna. Kanske blir det något skrivet. Kanske inte. Men jag har inga planer på att försvinna.

Kram