D-vitamin

För en och en halv månad sen började jag en utbildning. Då försvann resten av mitt liv, inklusive den här bloggen, puts väck bara. Nu börjar jag hitta in i rutiner igen.

Imorse läste jag i GP att det finns bevisade samband mellan d-vitaminbrist och inflammatoriska- och autoimmuna sjukdomar. Jag har aldrig hört det förut. Lätt att jag ska börja äta d-vitamintillskott! Undrar om man köper såna D-droppar som barn äter, någon som vet? Jag kommer ihåg att jag tyckte mycket om mina AD-droppar (nu har de tagit bort A-vitamintillskottet, därav D-droppar). Det smakade gott!

Tyvärr verkar inte artikeln finnas på internet, men jag hittade en jättegammal artikel i Sydsvenskan här.

D-vitamin får man för övrigt från solen – en motivation till fler utlandsresor alltså! Borde man inte kunna få det receptbelagt tänker jag nu…

Alternativa behandlingsmetoder

Jag har tagit mig en sån där klämdag, en ledig dag och alltså en dag full av guilty pleasures. Till exempel Sex and the city och fruktsallad med o’boy-pulver, kanske nån Stevie Wonder-låt för att liksom fullfölja den patetiska resan. För länge sen såg jag de här dagarna som något lite… negativt. Som ett tecken på svaghet nästan. Nu vet jag bättre, de inträffar så sällan så när de väl inträffar omfamnar jag dem och riktigt känner energin åter flöda in i kroppen. Jag tror att det är helande. Nedstressande. Som yoga, nästan. Det här är numera den enda alternativa behandlingsmetoden jag sysslar med.

Jag går inte på akupunktur, jag dricker inga soppor från naturmedicinsbutiken och jag gör inga extra sit-ups på kvällen (tycker liksom de jag gör på dagen borde räcka). Betyder det att jag inte försöker tillräckligt? Borde jag gripa tag i varje halmstrå jag kan hitta för min egen hälsas skull?

När jag var yngre och lite mer new age gick jag på zonterapi. Det är en behandlingsmetod där man klämmer på olika zoner i fötterna som representerar andra zoner i kroppen. De ställen som representerade tarmen i mina fötter var liksom korniga och där klämde terapeuten ihärdigt varje gång jag var där. Det gjorde lite ont men var mest obehagligt. En del av behandlingen var annars rätt behaglig; fotbad och en lugn röst. Som komplement fick jag en burk med små runda piller. Jag skulle ta fem stycken varje gång jag fick magknip – varje gång, den tog ju slut på en vecka. Jag är fortfarande övertygad om att det var sockerpiller och hon hoppades på någon slags placeboeffekt. Efter att jag för tredje gången var tvungen att läggas in och än en gång avbryta zonterapi-behandlingen, som uppenbarligen inte gav något synbart resultat (om man inte räknar ökade sjukdomssymptom som resultat), slutade jag gå dit.

Nu håller jag mig till ”lediga dagar”. Är det dags att testa något nytt?

Bli frisk?

Jag skrev att jag skulle läsa Annika Lagerhorns text ”Så blev jag frisk från min obotliga tarminflammation”. Jag har gjort det nu.

Alltså, grejen är att jag är med henne på många sätt: hon skriver om att äta rätt och att undvika onödiga mediciner. Själv är jag väldigt noga med vad jag stoppar i mig och jag undviker paracetamolen om det går. Problemet är att jag inte alls känner igen mig i det hon skriver, det känns inte som att hon berättar om samma sjukdom. Hon har till exempel inte nämnt något om autoimmunitet.

Det Annika rekommenderar är att man ska söka upp vad det är som skadar tarmen och därför tvingar den att starta en läkningsprocess, alltså bli inflammerad. De vanligaste orsakerna är, enligt henne: basallergi, candida, parasiter eller stress. Själv har jag testat att sluta äta allt det där som Annika säger att man ska testa att sluta äta – under en längre period. Det är några år sedan nu men eftersom jag inte såg något resultat då ser jag ingen anledning att gå igenom det igen. Candida och parasiter har jag uteslutit och jag har mycket svårt att se att mina stressnivåer skulle ha varit så höga när jag var 11-12 år… Det är klart det är jobbigt att gå i mellanstadiet, men jag minns det som en skojig tid. Tills jag blev sjuk.

Jag tycker verkligen att det är fantastiskt att Annika har blivit bra, och det finns andra som har blivit det också så läs texten om du är intresserad. Det jag ser som ett lite större problem är att hon väljer att prata om läkare och forskare som om de vore korrupta dumskallar. Jag har förtroende för min läkare, han är mycket kompetent och därför blir det svårt för mig att ta till mig det som Annika skriver. Hon tappar trovärdighet och jag börjar kritiskt tänka att det hon skriver grundar sig på en ganska bristfällig empirisk iakttagelse. En iakttagelse som hon dessutom hävdar är mycket mer trovärdig än all forskning som visar att det inte går att se något generellt samband mellan UC och kost. Det finns bevisligen de som mår bättre om de håller sig till en viss kost men det finns också de för vilka det inte gör någon skillnad. Generalisering har jag svårt för, generellt alltså. Om det gick att generalisera i det här fallet så skulle det vara okej, men det gör nog inte det. Nu ska jag sluta skriva generalisera…

Jag vill poängtera att jag inte på något sätt förkastar det Annika skriver. Vill du prova och det funkar så är ju det underbart. Men jag är, som du kanske märker, inte heller helt övertygad…

Imorgon tror jag att jag ska skriva om kemikalier.