You are currently browsing the tag archive for the ‘sjukhus’ tag.
Om färgen grön: ”Symboliserar tillväxt, harmoni, fräschör och fertilitet och antyder stabilitet och uthållighet. I vardagligare språk har grönt en något dubbeltydig mening. Det står för fräschören och oerfarenheten, samt förbinds med vegetation och fertilitet, och det välstånd som dessa ger. Grönt är direkt kopplat till naturen, och har ett känslomässigt värde som dess färg, samt ett sådant värde också som färgen för ungdomen och hälsan.”
”Inom färgspykologi får man lära sig att det i första hand är den gröna färgen som inger lugn och harmoni. Därför rekomenderar man svaga färger av grönt på sjukhus.”
Så här är det att gå till läkaren:
Jag är alltid medveten om vad jag har på mig. Det finns alltid en risk för eventuell rektroskopi, vilket innebär att jag ofta har kjol. Efter kommentaren ”du kan behålla skorna på” (hänvisar till tidigare inlägg) är det oviktigt vilka skor jag har. Vet iofs inte om det någonsin har varit viktigt, mer än att jag är förtjust i snygga skor. Men det hör inte hit.
Jag är alltid väldigt trevlig mot receptionist och sköterskor, vill liksom inte vara till besvär. Här bör tilläggas att jag förhoppningsvis befinner mig på ett sjukhus som jag känner till. Jag tycker inte om nya sjukhus, alla har olika system. Man ska följa en bokstav, sen en symbol och ibland en färg, fast först ska man hitta rätt hus och innan man gjort det är det fördelaktigt om man har skaffat en karta över halva Vintergatan för det är ungefär så stort sjukhuset känns när man är där för första gången. Dessutom tycker jag inte om att verka virrig, vända i korridorer eller gå fram till fel reception. Sahlgrenska känner jag till vid det här laget, som jag redan nämnt ligger mag- tarmmottagningen i hus fem, på Bruna stråket (Haha, det är fortfarande roligt).
När jag väl sitter i väntrummet har jag alltid med mig en bok. Jag har lärt mig att det ofta blir väntetid och jag accepterar det som en nödvändighet – inget att bry sig om liksom. När det vid sällsynta fall händer att jag får träffa min läkare endast 10 minuter efter utsatt tid blir jag ypperligt nöjd och kommenterar förmodligen den korta väntetiden också. Väl inne hos min läkare är jag artigheten själv. Jag tror inte att det finns någon annan situation i mitt liv då jag är så artig. Jag är så innerligt tacksam att den här människan vill åta sig mig och min sjukdom så jag förringar mina symtom så att det inte ska bli så jobbigt, igen: Man vill ju inte vara till besvär.
Nog för att det är bra att vara glad och trevlig men finns det kanske gränser? Får jag kanske lida själv av att jag inte ställer krav. Som efter min senaste koloskopi då jag kom hem och inte riktigt visste om jag hade cancer eller ej. Det hade ju varit lite skönt att få veta, jag kanske skulle ha krävt att någon pratade lite med mig? Har aldrig riktigt analyserat mitt patient-beteende förut. Det är nog lite nyttigt.
Apropå Strössels kommentar, jag bidrar gärna till en sån bok.
Jag skulle lätt kunna skriva ett långt kapitel om känslan av vara totalt utelämnad. Man har ingen aning om vad som händer, man vet inte vilka prover som tas och varför, och framförallt, det finns inget ställe jag har känt mig så objektifierad på som på sjukhuset. Inte ens på dansklubb känner jag mig så mycket som något i stället för någon. Man är en sak som är trasig och måste fixas. Det är tur att jag har vänner och familj som gör sjukhusvistelser och -besök drägliga.
När jag var yngre och fortfarande tillhörde barnavdelningen har jag tydliga minnen av hur min läkare sitter och pratar om ”henne” med min mamma. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte svara själv, han pratade ändå över huvudet på mig. Och det är ändå ingenting mot hur det kan vara nu. Min senaste rektroskopi: Jag kommer in i undersökningsrummet, läkaren tar fram en mapp som han tittar i (om det är ett dåligt försök att verka som att han är bekväm med situationen vet jag inte) och så ber han mig dra ner byxorna och lägger till: ”du kan behålla skorna på”. Det kan, för en utomstående, tyckas fjantigt att haka upp sig på det, men seriöst?! ”Du kan behålla skorna på”. Hos gynekologen får man i alla fall gå bakom en skärm och ta av sig nedertill. Och man behöver inte känna sig tillnärmelsevis lika förnedrad.
”Du kan behålla skorna på.” Tss
PS: Jag har mött ett flertal underbara sjuksköterskor som också har hjälpt till att göra sjukhusvistelser drägliga. DS
Jag är tillbaka i min säng efter ett besök på Sahlgrenska med tillhörande undersökning. Status: drogad. Yr och liksom bomullsinbäddad. Om man bortser från huvudet för det känns som att någon har lagt i ett skruvstäd och klämt åt.
Undersökningen var en, som väntat, smått obehaglig upplevelse med ord som, ”oj, såhär ska det inte se ut” och ”det är en utväxt här som jag inte vet vad det är”. Höjdaren var: nästa gång är det bra om du inte har någon inflammation när vi gör det här, det är lättare att se då. Okej, sa jag. Lite som att gå till frissan och hon säger; nästa gång är det bra om du har tvättat håret. Jag har knappt varit symtomfri på femton år, men visst, till nästa koloskopi ska jag se till att ha löst det!
Min magkänsla 