You are currently browsing the tag archive for the ‘undersökning’ tag.
Apropå Strössels kommentar, jag bidrar gärna till en sån bok.
Jag skulle lätt kunna skriva ett långt kapitel om känslan av vara totalt utelämnad. Man har ingen aning om vad som händer, man vet inte vilka prover som tas och varför, och framförallt, det finns inget ställe jag har känt mig så objektifierad på som på sjukhuset. Inte ens på dansklubb känner jag mig så mycket som något i stället för någon. Man är en sak som är trasig och måste fixas. Det är tur att jag har vänner och familj som gör sjukhusvistelser och -besök drägliga.
När jag var yngre och fortfarande tillhörde barnavdelningen har jag tydliga minnen av hur min läkare sitter och pratar om ”henne” med min mamma. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte svara själv, han pratade ändå över huvudet på mig. Och det är ändå ingenting mot hur det kan vara nu. Min senaste rektroskopi: Jag kommer in i undersökningsrummet, läkaren tar fram en mapp som han tittar i (om det är ett dåligt försök att verka som att han är bekväm med situationen vet jag inte) och så ber han mig dra ner byxorna och lägger till: ”du kan behålla skorna på”. Det kan, för en utomstående, tyckas fjantigt att haka upp sig på det, men seriöst?! ”Du kan behålla skorna på”. Hos gynekologen får man i alla fall gå bakom en skärm och ta av sig nedertill. Och man behöver inte känna sig tillnärmelsevis lika förnedrad.
”Du kan behålla skorna på.” Tss
PS: Jag har mött ett flertal underbara sjuksköterskor som också har hjälpt till att göra sjukhusvistelser drägliga. DS
Fick brev från sjukhuset igår, provsvaren från koloskopin som jag gjorde för ett par veckor sen. ”Man såg en inflammation i slemhinnan. Dock inga cellförändringar.” Tack!
Det är det jag har gått och varit småorolig för sen undersökningen, att jag helt plötsligt ska ha fått cancer och hela mitt liv vänds upp och ner. Men nu kan jag alltså andas ut.
Det faktum att jag inte hade någon med mig på koloskopin spädde lite grann på min oro tror jag. Jag funderade på om jag skulle be någon att följa med men så tänkte jag äh, så larvigt, det behövs ju inte. Ibland är man så dum alltså. Inte för att jag hade behövt hålla någon i hand eller så, men man är ju precis dyngrak när man ligger där. Trots att man tycker att man är helt med och förstår allting så är allt en enda stor fylledimma efteråt. Jag har vaga minnen av hela undersökningen, men det är jobbigt att inte komma ihåg exakt vad läkaren sa.
Det är också jobbigt att känna den där lite bakisaktiga ångesten när man inte vet riktigt vad man själv har sagt, men det är ju ett mindre problem i sammanhanget. Fast… har man varit på fest kan man alltid ringa en kompis och fråga – nästa gång får helt enkelt någon följamed på partyt. För oh vilket party det är… not.
Jag är tillbaka i min säng efter ett besök på Sahlgrenska med tillhörande undersökning. Status: drogad. Yr och liksom bomullsinbäddad. Om man bortser från huvudet för det känns som att någon har lagt i ett skruvstäd och klämt åt.
Undersökningen var en, som väntat, smått obehaglig upplevelse med ord som, ”oj, såhär ska det inte se ut” och ”det är en utväxt här som jag inte vet vad det är”. Höjdaren var: nästa gång är det bra om du inte har någon inflammation när vi gör det här, det är lättare att se då. Okej, sa jag. Lite som att gå till frissan och hon säger; nästa gång är det bra om du har tvättat håret. Jag har knappt varit symtomfri på femton år, men visst, till nästa koloskopi ska jag se till att ha löst det!
Min magkänsla 