Ökat högkostnadsskydd?

Tack till Harry som uppmärksammade mig på den här artikeln i Svenska Dagbladet. Det är socialminister Göran Hägglund som pratar om att höja högkostnadsskyddet så att man ska få betala mer innan man får frikort.

Suck.

Jag tycker det är svårt redan nu när den där klumpsumman kommer varje år. Ska han se till att få igenom det här vore det ju inte fel om han kunde försöka slå ut det så man inte behöver betala allt på en gång. Eller?

Kontaktpunkten

Jag har skjutit Apoteksbesöket framför mig alltför länge nu. Jag vet att mitt frikort är slut och ser inte fram emot den stora klumpsumman som jag kommer att behöva betala. Idag var jag ändå duktig; jag tänkte att nu är det tamigtusingen dags. Så jag knallade dit, bara för att upptäcka att mina recept var slut. Alltså, tjena stenkoll liksom. Så nu har jag gått med i Kontaktpunkten. Det är något slags försök att modernisera sjukvården tror jag. De ska kunna hjälpa en med tidbokning, rådgivning, förnyelse av recept och intyg, remissfrågor, rökavvänjning (jo, faktiskt) och synpunkter och klagomål.

Trots det moderna initiativet måste man, för att kunna logga in, vänta på ett brev* där inloggningsuppgifter (och instruktioner) står. Så jag lär väl återkomma nån gång nästa vecka med hur det funkar…

*Ett brev är ett meddelande, ofta skrivet på papper, som har placerats i ett så kallat kuvert. På kuvertet står din adress och ett frimärke är fastklistrat i övre högra hörnet. Brevet utdelas vardagar av en person som kallas brevbärare. Denna meddelandemetod var mycket vanlig under 1800- och stora delar av 1900-talet. Kallas även snigelpost.

Bli frisk?

Jag skrev att jag skulle läsa Annika Lagerhorns text ”Så blev jag frisk från min obotliga tarminflammation”. Jag har gjort det nu.

Alltså, grejen är att jag är med henne på många sätt: hon skriver om att äta rätt och att undvika onödiga mediciner. Själv är jag väldigt noga med vad jag stoppar i mig och jag undviker paracetamolen om det går. Problemet är att jag inte alls känner igen mig i det hon skriver, det känns inte som att hon berättar om samma sjukdom. Hon har till exempel inte nämnt något om autoimmunitet.

Det Annika rekommenderar är att man ska söka upp vad det är som skadar tarmen och därför tvingar den att starta en läkningsprocess, alltså bli inflammerad. De vanligaste orsakerna är, enligt henne: basallergi, candida, parasiter eller stress. Själv har jag testat att sluta äta allt det där som Annika säger att man ska testa att sluta äta – under en längre period. Det är några år sedan nu men eftersom jag inte såg något resultat då ser jag ingen anledning att gå igenom det igen. Candida och parasiter har jag uteslutit och jag har mycket svårt att se att mina stressnivåer skulle ha varit så höga när jag var 11-12 år… Det är klart det är jobbigt att gå i mellanstadiet, men jag minns det som en skojig tid. Tills jag blev sjuk.

Jag tycker verkligen att det är fantastiskt att Annika har blivit bra, och det finns andra som har blivit det också så läs texten om du är intresserad. Det jag ser som ett lite större problem är att hon väljer att prata om läkare och forskare som om de vore korrupta dumskallar. Jag har förtroende för min läkare, han är mycket kompetent och därför blir det svårt för mig att ta till mig det som Annika skriver. Hon tappar trovärdighet och jag börjar kritiskt tänka att det hon skriver grundar sig på en ganska bristfällig empirisk iakttagelse. En iakttagelse som hon dessutom hävdar är mycket mer trovärdig än all forskning som visar att det inte går att se något generellt samband mellan UC och kost. Det finns bevisligen de som mår bättre om de håller sig till en viss kost men det finns också de för vilka det inte gör någon skillnad. Generalisering har jag svårt för, generellt alltså. Om det gick att generalisera i det här fallet så skulle det vara okej, men det gör nog inte det. Nu ska jag sluta skriva generalisera…

Jag vill poängtera att jag inte på något sätt förkastar det Annika skriver. Vill du prova och det funkar så är ju det underbart. Men jag är, som du kanske märker, inte heller helt övertygad…

Imorgon tror jag att jag ska skriva om kemikalier.

Det tunga artilleriet

Igår insåg jag att det var dags att ta till det tunga artilleriet. Det är lika med medicin som tas via ändan. Jag vet. C.H.A.R.M.I.G.T. Jag har lite att välja på; prednisolon stolpiller, Pentasa stolpiller eller Asacol rektalsuspension. Visst låter det fint?! Rektalsuspension. Lite som att man har försökt dölja att det är en flaska med tillhörande pip som stoppas in i arslet. Fast vad skulle man kalla det? Rumpklysma? Nåja, det är i alla fall bättre än Sahlgrenska som har lyckats lägga mag- och tarmmottagningen på ”Bruna stråket”. Herre jisses.

Pentasan var väldigt frestande för till den hör en plastlåda med små fingertuttar i gummi. Det tycker jag är gulligt. De ser ut som små minikondomer. Jag har tänkt spara dem ifall jag skulle vilja bli av med misslyckade hemmamatcher någon gång. ”Du raring kan väl sätta på dig den här så länge så ska jag bara ägna mig lite åt min rektalsuspension här.”

Det blev för övrigt rektalsuspensionen jag valde till slut, högst motvilligt. Anledningen till denna ovilja säger sig själv, det vet alla som har varit jättetrötta och bara vill sova men som först måste spruta in en deciliter vätska i stjärten. Prova själv och somna på stört om du kan (riktat till dig som inte innehar erfarenheten). Men jag kände på mig att det var den som skulle funka bäst. Sånt där vet man.