Min historia del 7

När jag var liten höll jag på med gymnastik och jag var rätt duktig i början. Jag tror att jag var ungefär nio när jag gjorde flickis själv för första gången. Jag var vig och snabb i benen och gympa var det roligaste jag visste.

När jag var tolv försvann sakta snabbheten och orken. Jag fick konstig värk i benen ibland och jag kunde liksom inte ta i som förut.  Sjukhusvistelse följde på sjukhusvistelse och jag fick äta kortison, mycket kortison. Min läkare sa att det inte var så bra om jag tränade när jag åt det, framförallt inte gymnastik, eftersom det fanns en stor risk att jag skulle bryta något med så mycket kortison i kroppen. Men jag slutade ju aldrig äta kortison, när skulle jag få träna? Jag struntade i doktorns ord och tränade ändå, men jag hade blivit rädd och jag hade tappat min styrka. Jag blev rätt dålig på gymnastik. Kunde på sin höjd göra bra hjulningar, aldrig flickis eller ha nåt bra tryck i handvolten. Jag hoppade lågt på trampetten och plinten som varit min bästis blev plötsligt min fiende.

Vi åkte på läger i Kalmar. Jag borde inte ha följt med, men det var så förbannat tråkigt att missa allt hela tiden så jag sa att jag mådde okej och följde med ändå. Vi sov i sovsal och jag var livrädd att de andra skulle höra mig när jag var på toa, undra varför jag var där så länge eller varför jag inte åt någonting. Jag minns att jag var tvungen att sitta still när jag hade ätit för att jag fick så ont, och det var alltid lite kruxigt att komma runt det: ”Nej, jag sitter här ett tag bara, jag kommer snart.” En gång när jag hade varit på toa funkade inte spolningen. Där stod jag, 13 år gammal, vägandes 32 kilo, inne på en toa med klosetten full av blod, slem och avföring. Och jag kunde inte spola. Det fanns inget jag kunde göra. Jag stängde locket och ropade på en ledare. Någon kom. Hon ville öppna locket men jag la handen på och svalde ner klumpen i halsen. ”Oj, är det saker där” minns jag att hon sa. Sen fixade hon toan och det var lugnt. Jag ville dö litegrann.

Om skam

Nedanstående program av Fråga doktorn hade väldigt svårt att hitta folk som ville vara med, och de flesta som kunde tänka sig att vara med ville vara anonyma. De skämdes för att de hade magproblem.

Fan vad arg jag blir.

Jag är inte arg på dem som inte ville vara med naturligtvis, men på att vi har byggt upp ett så fisförnämt (ursäkta ordvitsen) samhälle så att folk ska gå runt och tycka att de problem de har är alldeles för pinsamma för att prata om. Om man inte kan gå hemifrån av rädsla för att inte hinna till en toalett vid behov är det problem nog. Men att inte våga prata om att man har såna kraftiga diarréproblem så att man inte vågar gå hemifrån, och därmed kanske gå miste om chansen att få hjälp – det är ett allvarligt, och framförallt ONÖDIGT problem.

Jag blir också upprörd över att en del skäms för att de har just magproblem, för att det skulle vara ett tecken på att man inte tar hand om sig själv. Som att en välfungerande mage skulle vara det där körsbäret på grädden – det där yttersta beviset på att man är perfekt: Jag har inte bara ett ljust och fräsch hem i ett lugnt men lagom centralt område, som dessutom alltid är välstädat trots att vi har två välskapta barn jag och min underbara perfekta man, jag har dessutom en platt mage som aldrig låter, bubblar eller är allmänt störig. Jag behöver faktiskt inte ens bajsa. Och gör jag det så brukar det lukta lätt av nyponros.”

Ann Hultman gör ett bra jobb med att avdramatisera det där med bajs. Läs hennes blogg vetja.

Fråga doktorn

Jag har missat att tipsa om Fråga doktorns specialprogram om tarmarna. Det finns att se på Play fram till den 6 april.

Se här.

Varför denna blogg?

Det känns viktigt att såhär i början etablera att det här inte är en ”tyck synd om mig för jag är sjuk”-blogg. Jag sökte lite efter en blogg skriven av någon som har Ulcerös Colit, men utan att egentligen hitta någon. Eller alltså, det finns ju flera som har delat med sig, men få som koncentrerar innehållet till bara det – om du fattar.

Att ha kronisk inflammation i tjocktarmen är ju inte världens charmigaste sjukdom precis, inte för att jag vet om det finns några charmiga sjukdomar, men det är alltid likadant när man ska beskriva det:

-Jag har Ulcerös Colit. (Här hoppas man att de vet precis vad det är)
-Jaha, vad är det? (Typiskt)
-Jag har alltså inflammation i tjocktarmen. (Tydligt och bra, det räcker väl så?)
-Oj då, jaha, hur yttrar sig det? (Men, vafa…)
-Jo, jamen alltså, man får ju ont i magen och så… (Vill du verkligen veta?)

Det är inte direkt grejen man pratar om… men jag tycker man kan få prata lite om det. Det här är alltså en blogg främst för er som faktiskt har Ulcerös Colit – här kan man berätta hur man har det, vad som har hjälpt eller inte hjälpt och allt däremellan. Ett forum där det är okej, ett ställe där man är bland människor som förstår. Självklart är de som inte har Ulcerös Colit också välkomna, men jag är rädd att innehållet inte är så intressant i så fall – om man inte är anhörig såklart.