Min historia del 7

När jag var liten höll jag på med gymnastik och jag var rätt duktig i början. Jag tror att jag var ungefär nio när jag gjorde flickis själv för första gången. Jag var vig och snabb i benen och gympa var det roligaste jag visste.

När jag var tolv försvann sakta snabbheten och orken. Jag fick konstig värk i benen ibland och jag kunde liksom inte ta i som förut.  Sjukhusvistelse följde på sjukhusvistelse och jag fick äta kortison, mycket kortison. Min läkare sa att det inte var så bra om jag tränade när jag åt det, framförallt inte gymnastik, eftersom det fanns en stor risk att jag skulle bryta något med så mycket kortison i kroppen. Men jag slutade ju aldrig äta kortison, när skulle jag få träna? Jag struntade i doktorns ord och tränade ändå, men jag hade blivit rädd och jag hade tappat min styrka. Jag blev rätt dålig på gymnastik. Kunde på sin höjd göra bra hjulningar, aldrig flickis eller ha nåt bra tryck i handvolten. Jag hoppade lågt på trampetten och plinten som varit min bästis blev plötsligt min fiende.

Vi åkte på läger i Kalmar. Jag borde inte ha följt med, men det var så förbannat tråkigt att missa allt hela tiden så jag sa att jag mådde okej och följde med ändå. Vi sov i sovsal och jag var livrädd att de andra skulle höra mig när jag var på toa, undra varför jag var där så länge eller varför jag inte åt någonting. Jag minns att jag var tvungen att sitta still när jag hade ätit för att jag fick så ont, och det var alltid lite kruxigt att komma runt det: ”Nej, jag sitter här ett tag bara, jag kommer snart.” En gång när jag hade varit på toa funkade inte spolningen. Där stod jag, 13 år gammal, vägandes 32 kilo, inne på en toa med klosetten full av blod, slem och avföring. Och jag kunde inte spola. Det fanns inget jag kunde göra. Jag stängde locket och ropade på en ledare. Någon kom. Hon ville öppna locket men jag la handen på och svalde ner klumpen i halsen. ”Oj, är det saker där” minns jag att hon sa. Sen fixade hon toan och det var lugnt. Jag ville dö litegrann.