Jag har pratat ganska mycket om det pinsamma i att ha Ulcerös Kolit. Något som gör det ännu jobbigare att vara sjuk eftersom man samtidigt känner sig nödgad att försöka dölja det så mycket som möjligt. All ära därför till dem som går ut och berättar att de har Ulcerös Kolit, så att det blir mer känt vad det är och därmed kanske lättare att prata om.
Hejsan
Den här bloggen handlar om hur det är att leva med Ulcerös kolit för mig. Den är nyligen flyttad härifrån. Jag har även kopierat kommentarerna därifrån eftersom jag nämner dem i några av mina inlägg och för att jag tycker att kommentarerna gör bloggen bättre. Dessutom är jag lite stolt över dem ska erkännas.
Min magkänsla 
7 kommentarer
Comments feed for this article
2 november, 2011 den 18:44
anna-karin
Jag har berättat för alla på min arbetsplats. Det känns bra! Mina vänner och släkt vet också. Jag är en ältande person som behöver prata, prata, prata.
Jag har inga problem alls att prata om min sjukdom och vad det innebär men det är väl inte det första man berättar för nya människor men det skulle jag väl inte heller gjort om jag led av ex. astma…
Första gången jag ringde min vct och skulle beskriva mitt problem var det jättejobbigt och har varit så j-vla rädd… trodde det var det värsta så som en cancertumör…
-eehhh… jooo… ddet…. är så att jag har diarré men blod och slem och jag måste gå på toa ofta…
svaret var:
– är du säker på att det inte är mens!!!???
-Ja joo det är jag säker på….
Det var i semestertider och remisstiden var oändligt tre månader lång till Lundby för en koloskopi, då gjorde jag det bästa jag någonsinn gjort, jag åkte in akut till Kungälv fick en koloskopi dagen därpå och de har inte släppt mig därifrån sedan dess. Har en ”egen” sköterska som jag kan ringa tre dagar i veckan och hon är super! Hon är min direkt kontakt till läkaren! Nu är jag inte rädd längre!
6 december, 2011 den 13:37
minmagkansla
Hej Anna-Karin,
Tack för din kommentar! Vad skönt att höra att du har utvecklats så.
Känner igen ”är du säker på att det inte är mens”-kommentaren. Jag fattar inte den. Precis som att man skulle blanda ihop det. Jag kan förstå när jag var 12 och man liksom inte har så bra koll på det där. Men allvarligt – mens?
2 november, 2011 den 19:03
Harry
Det är verkligen starkt att gå ut och prata om sin sjukdom. En del av mina arbetskamrater vet om min sjukdom och det känns bra. Men jag vill egentligen inte prata om det för jag vill inte vara någon som folk tycker synd om eller ”va duktig hon är som gör det där trots sin sjukdom”, jag vill bli bedömd/dömd precis som alla andra och därför väljer jag ibland att inte berätta. I mitt fall är det inte för att jag inte vågar, för jag har många kompisar som jag pratar med om hur jag mår, men jag är nog med att inte sätta mig i någon offer situation, för inte mår jag bättre av att folk tycker synd om mig.
6 december, 2011 den 13:35
minmagkansla
Nej jag vet. Jag brukar tänka att om jag berättar så kommer alla att tänka att jag har ”den där sjukdomen”. Plus att det är väldigt privat. Jag vill nog aldrig komma dit där jag börjar prata om det bara för sakens skull. Men det är skönt när man slutar tycka att det är så förbannat pinsamt.
Åh, jag känner igen det där ”vad duktig hon är trots…” Åh, det stör mig så av någon anledning. Det är väl egentligen jättebra att man inte låter sjukdomen styra ens liv, men man vill ju inte att andra ska komma in och tycka sånt 🙂
27 september, 2012 den 22:28
emmasmage
Vilken bra blogg di har! Jag pratar om min crohns för andra för att de ska förstår som på jobbet, för mina nära och kära 🙂 men tror det även är för mig själv för att bearbeta det 😉
27 september, 2012 den 22:31
emmasmage
Jag har aldrig uppfattat att någon tycker synd om mig. Tvärtom får jag reaktionen du är lika glad för det.
8 mars, 2013 den 21:23
minmagkansla
Bra Emma!
Nu för tiden, när jag är vuxen, håller jag med. En del kan säga att jag är stark, andra blir nyfikna. Det är verkligen inga konstigheter att prata om det. Egentligen. Men trots det kan det vara svårt ibland.