Den här hösten har varit ett äventyr. Den medicinska utredning som jag har genomgått är ännu inte klar, men jag börjar kunna distansera mig från den på ett sundare sätt. Läs mer här: Jackpot och Deppig.
Under den här tiden har jag haft en typ av kontakt med sjukvården som jag inte har erfarit under min period med Ulcerös Kolit. Jag är inte missnöjd med sättet de har hanterat mina symptom på, det känns som att utredningen har varit noggrann, men jag är väldigt besviken på hanteringen av mig som vilsen patient. Jag har haft en tilldelad mag- och tarm-läkare sen jag blev sjuk som barn (det har naturligtvis varit olika läkare, men jag har alltid haft en) och jag har vetat vart jag ska vända mig om jag har några problem. Nu, med helt nya symptom, blev jag plötsligt slussad in i det som jag förstår många går igenom vid en medicinsk utredning: sjukhuskarusellen.
När jag skulle ringa in och rapportera nya blödningar eller liknande var det ingen, vare sig på vårdcentral eller sjukhus, som verkade särskilt intresserade av informationen. Det var mer som att, jaha, men det är ju dina blödningar i september som vi undersöker här. Ny information var det liksom ingen som kunde hantera. Någon sa till och med: ”Ja, men det spelar inte så stor roll att du ringer och berättar det för mig, det är ingen som får veta det i alla fall. Jag kan ju skriva det här, men det är ingen som kommer läsa det”. Nehej, men tack då. När jag sen fick ett brevsvar från en läkare på Sahlgrenska var hans analys baserat på faktafel. Faktafel som jag genom upprepade samtal hade försökt förhindra.
Jag gick omkring och kände mig som bokstäver i en journal. Ett analysinstrument. När jag skulle genomgå en undersökning kunde det komma in en stressad läkare som sa hej och bad mig sluta fylla i de papper som en sköterska minuten innan hade gett mig. Sen gick han vidare för att titta in i mitt underliv för att sen säga hej då och aldrig mer prata med mig. Hej då, stranger.
En annan gång, när jag skulle göra en skiktröntgen, hade jag gått ensam till sjukhuset. Först måste man såklart ta av sig kläderna. När man sen ligger på britsen ska man få en kanyl. Om man inte vet hur svårstucken jag är, kan man läsa det i tidigare inlägg, exempelvis här. Sköterskan vägrar naturligtvis tro på att jag är så svårstucken (det är inte jag som känner min egen kropp bäst, nehej, då ska jag vara tyst) och det går åt helvete, vilket resulterar i svåra ångesttankar om att när nålen väl sitter inne så tror jag att den sitter fel. Sen ska man få lite kontrastvätska genom kanylen och den måste man vänta på att den sprider sig. Under tiden får man ligga ensam i ett rum, med en blå liten filt på sig. Den stora röntgenmaskinen tål inte värme, så det är rätt kallt. Sköterskan säger glatt: ”Jag sitter i rummet bredvid, det är bara att hojta om det är något”. Jomenvisst. ”Absolut” säger jag och ler. Sen vänder jag bort huvudet och gråter tyst så att ingen ser.
Kära sjukvårdspersonal: När man är sjuk är man också utsatt. Jag vet inte vilka turer som gäller inom landstinget, och det är inte heller gott att veta när man slussas mellan vårdcentral, Frölunda Specialistsjukhus och Sahlgrenska vad man förväntas göra. Allt jag längtade efter var för det mesta att någon skulle förklara för mig vad som hände. Att någon skulle se mig i ögonen och säga: ”Hej Hanna, jag ser dig, jag vet att du mår dåligt. Vi ska försöka hjälpa dig.”
Läs även: Mitt liv som utbildningsobjekt
7 kommentarer
Comments feed for this article
6 december, 2011 den 16:31
Harry
Jag jobbar som sjuksköterska på ett sjukhus i stockholm och tyvärr känner jag igen det där. Men jag vill ändå hävda att problemen många gånger ligger i någon byråkrati om vems patienten är och” kan jag slippa ansvaret så gör jag gärna det” – tänket. Personligen känner jag ibland att det blir helt fel, men de förutsättningar vi jobbar efter alla gånger är långt i från bra och möjliggör inte ett gott bemötande.
Det är hemskt att behöva läsa sånna här berättelser, de ska inte få förekomma.
Som patient har jag också upplevt att folk bestämmer över mitt huvud, har bla bytt läkare pga detta. Det läkaren bla gjorde var att sätta in några tabletter och jag sa att jag tror inte på det, varpå han sa då gör vi så och satte in de tabletterna jag inte ville ha. Som tur var har jag en bra sjuksköterska att vända mig till som sett till att jag fått en ny läkare och de där tabletterna blev också utbytta…
Hoppas du blir bättre!
Kram
6 december, 2011 den 16:49
minmagkansla
Det går ju verkligen att relatera till det du säger om vems patienten är. Det finns ju redan så mycket att göra så ingen behöver ju direkt mer att syssla med.
Jag saknade någon som såg mig och inte bara mina symptom eller eventuella diagnos. Någon som gjorde att jag inte kände att jag får skylla mig själv att min familj bor i en annan stad. Någon som bekräftade att man faktiskt jobbade för att försöka göra mig bättre. Det är väl kanske underförstått inom vården, men jag hade mått bra av att få det bekräftat.
Jag har träffat många fantastiska sjuksköterskor i mina dagar, jag tror att du är en sån.
Många kramar!
Hanna
7 december, 2011 den 08:59
Helena
Åh så jobbigt att läsa. Efter att min son blivit överskriven till vuxen från barn kändes det precis likadant, med skillnaden att han åtminstonde slappt strida själv. Det gjorde jag. Men allt fick man föreslå själv, alla mediciner, allt!
När man är sjuk (eller för den delen anhörig till någon som är sjuk) så vill man ju helst att någon ska se en och tala om för en att du kan slappna av nu så lovar jag att jag skall göra allt för att du skall få det så bra som möjligt. Att någon annan tar det övergripande ansvaret. Efter mycket om och men har han nu bytt sjukhus och fått tag i en sådan läkare. Det är som en stor sten har lyfts av ens axlar. Han är inte frisk på långa vägar, snarare sjukare, men någon håller koll och gör sitt bästa för att han skall få all den vård han behöver. Underbart! Hoppas det blir så för dig också framöver. Kram Helena
7 december, 2011 den 16:00
minmagkansla
Hej Helena,
Tack för din kommentar! Låter underbart med den nya läkaren. Det är precis som du säger, man vill liksom att någon ska ta över ansvaret för sjukdomen och lyfta bort den tyngden. Själv har man ju fullt upp med att vara sjuk.
Jag hoppas att din son blir bättre snart!
Kram, Hanna
7 december, 2011 den 15:43
Om du vill klaga på din sjukvård « Min magkänsla
[…] fick ett bra tips i går från en kompis som hade läst mitt inlägg om sjukvården. På den här sidan står hur man kan gå tillväga för att klaga om man inte är nöjd med […]
27 februari, 2013 den 21:17
Ewa Nywertz
Hej vännen har du en ny blogg nu??
8 mars, 2013 den 21:21
minmagkansla
Nej jag har inte det. Jag tror att den här bloggen var ett sätt för mig att bearbeta min tid som väldigt sjuk och den har hjälpt mig mycket. Jag låter den ligga kvar för att jag har tänkt att den kanske också kan hjälpa andra lite grann. Men själv känner jag mig klar.
Ha det fint Ewa!
Kram Hanna